Negativa saker och tankar har lagt sig som flera lager på mig. Alltid gjort! I 18 år har dessa lager bara blivit tjockare och tjockare. Jag har försökt att knäcka loss skalet, ta av mig det och gå vidare, men det går inte. Jag kommer aldrig bli av med mitt skal. Nu är skalet så tjockt att jag knappt kan se ut längre. Senaste året har det börja lägga sig på insidan och det blir bara tjockare och tjockare tills det kommer äta upp mig helt, och då kommer jag sjunka som en tjock sten. 

Okay mannar, tjenixen! Livet är lite väl tufft just nu, trodde aldrig jag skulle börja blotta ut livet såhär mycket på bloggen men jag har alltid levt med tanken att folk pratar om en bakom ens rygg om saker de tror är känsligt för en, saker de tror är hemligt. Så om man pratar om allt öppet istället har ingen nånting att prata om, sen blir det så mycket lättare för allmänheten om alla bara skulle börja vara öppna och visa förståelse för varandra. Hur som helst, nu är jag så jäkla cp trött så det går inte. Aldrig i hela mitt liv har jag visat min illska men idag gick det bara inte. I flera år har jag varit den mogna, den som bara tar och tar och tar och tar, kanske blir lite ledsen and thats it. Mamma har kunnat stå och skrikit i evigheter om nåt skit och kallat en allt möjligt men aldrig har jag ens orkat höja rösten. Jag får bara mer och mer idiotiska sms av mamma men de senaste dagarna har toppat ALLT, så jag snörade på mig skorna och sprang som aldrig förr en trip i spåret.

Som ni kanske vet har jag tidigare valt att ta avstånd från min mamma då jag inte orkar med hennes dåliga energi och endast gör en dåligt, så istället för att behöva klistra på ett leende valde jag att slita av mig det och ta avstånd. Hon har som ni vet aldrig brytt sig om nånting och låtit andra ta hand om mig, låtit mig bo hos Anton för att hon själv inte kan ta nåt ansvar.Det roliga i det hela är att det ALLTID börjar med en kille, och som ni även kanske vet har hennes förra val av kille kanske inte varit det bästa, jag protisterade i ett halvår och försökte få henne att förstå att jag och liam finns! Man kan inte bara skita i allt och speciellt inte när man har barn. Jag var 15,16 år och fick även då en dag nog och drog tills hon hade en bruten arm och låg inne på rummet och tjöt i dagar medans jag var kvar i verkligheten. Nu har hon träffat "the perfect one" och hela världen och verkligheten försvinner som vanligt. De köpte eller jaa byggde ett hus som är två sovrum för litet och redan då för ett år sen började gliringarna om att jag var VUXEN och skulle klara mig själv och flytta hemifrån, och NEJ JAG VAR INTE VUXEN. Man är inte vuxen när man är 17 jävla år! Man har precis börjat gymnasiet. Jag bor hos Anton för hemma har de ju ändå ingen plats för varken mig eller alla andra barn. Men det är ingen hållbar lösning, man kan inte bara skita i allt och förlita sig på andra, vara nån slags parasit. Jag har försökt förklara för mamma att hon inte kan slänga ut sin dotter, till att börja med är det inte lagligt och för det andra så vart skulle jag vara utan Anton? På gatan? Hon och pappa har upprepade gånger tillomed sagt att jag inte behöver gymnasiet, att jag ska hoppa av, och det är jag tillomed smart nog att förstå själv att det inte är så jävla smart. Hon menar alltså på fullaste allvar att jag ska behöva hoppa av gymnasiet, skaffa ett heltidsjobb, vilket jag inte ens kan utan gymnasiekompitens. Och även om mitt jobb nu betalar tillräckligt för att jag skulle ha råd med en lägenhet så kan jag inte ens stå på nån lägenhet, för man måste tjäna 3ggr så mycket som hyran, minst. Och inte ens det kan hon göra, stå på en lägenhet. Sen kan jag inte ens få ett rum i deras hus för om jag ska "flytta" till "deras" hus så får jag och hans dotter dela på ett allrum på övervåningen LYCKAT! Sen får jag alltid frågan av andra, "hur tänker hon egentligen" "sådär kan man ju inte göra" och bla bla bla, och vet ni? Jag vet inte. Och jag har ingen lösning på det heller, jag lever bara dag för dag.

Åter igen har jag trott att hon kan ändra sig. Det är bara att inse att hon inte kan det. Finns mycket jag tycker är fel men att dölja hela sitt liv för ens "närmsta" personer och spela en helt annan person för att idiotförklara en annan. FYFAN. Tror inte riktigt ni har någon blekaste aning om vad jag snackar om men förr eller senare kommer sanningen ut och då kan du stå där själv. Just nu har jag en massa val framför mig som påverkar andra, och som vanligt tänker jag för mycket på andras känslor istället för vad jag själv förtjänar och mår bra av. Nu är det nog! Jag orkar inte med idioter en jäkla sekund till. 

 

Annars flyter livet på rätt bra, pluggar på bra i skolan, jobbar ihjäl mig på fritiden, har för lite tid till mina vänner och sover för lite om nätterna. Direkt efter skolan åkte jag och jobbade och det är så jäkla skönt, att bara koncentrera sig i några timmar och inte behöva tänka på livet för några timmar. Saknar min lillebror något extremt mycket! Imorgon ska jag banne mig träffa honom och fika på stan eller nåt. Sen runt 19 tiden ska jag åka och hämta min nya kamera, en likadan som den jag låna av mamma fast med extra objektiv och diverse annat, så jag kan komma igång med en bra blogg så småning om. Ska även välja ut något nytt efternamn med pappa men har inte kommit på nåt bra ännu.. Vill ha något unikt och börja om på riktigt. Jag har ändå ingen släkt förutom pappa och typ min faster så varför hålla kvar i nåt jag lämnat. Nu ska jag pyssla om Anton som har opererat stortån och har ont lite överallt. 

Tjenare mannar! Som ni kanske märkt har jag haft ett uppehåll på några veckor.. Verkligen inte satt bloggen i största fokus och har som sagt haft väldigt fullt upp. Men nu tänkte jag dra igång igen. Vågade knapt gå in och kolla statistiken men si po fan, run iaf 300 unika VARJE dag jag inte bloggat?! Det gjorde mig faktiskt väldigt förvånad. Hur som helst så är detta väldigt privat och jag hade inte tänkt att kommentera det men i will. Jag har iallafall senaste veckorna haft fullt upp på jobbet och skolan, jobbar ju nästan 10-20 varje helg och med resten av tiden har jag levt loppan på krogen, sovit och gått i skolan. Har även flyttat helt till Anton nu pga gamal historia hemma. Lite kul att min släkt inte har en jävla aning om nånting och att nya familjemedlemar ska komma in och tro de vet allting om ingenting XDXD Men men det får stå för dem! Jag orkar inte med sådana energier och jag tycker inte man ska tvinga sig själv spendera tid med folk som endast får en att må dåligt. Förra veckan kom jag hem och tänkte packa men då låg alla mina saker nerpackade i kartonger, så dagen efter hämtade vi allt och nu har vi gjort iordning Antons rum och köpt diverse nya möbler osv osv, så nu när vädret börjar bli finare och jag fått någon form av stabilitet i livet för första gången tyckte jag att det passade alldeles ypperligt med att dra igång bloggen igen, som förr! Är så oerhört glad över att jag träffat anton, och att jag gick in och "like"ade hans bilder för ett år sedan, vad fasen hade jag gjort utan honom? Och inte ens på tal om hans föräldrar, finns nog inga som ställt upp på mig så mycket som dem i hela mitt liv. Känner dem bättre än mina egna föräldrar. Hur som helst, imorgon är jag ledig men ska ändå upp "tidigt" kl halv 10 och gå ut och gå med en tjej jag brukar prata med. Rätt skönt med någon som verkligen förstår och säger att ens känslor inte är lustiga. Senare ska jag på personalmöte på Busis (mitt nya jobb) där jag trivs super bra! 

 

Det får nog räcka med deep talk för ett tag nu... även fast tanken med denna blogg är att vara öppen, ärlig och våga visa många delar av den mänskliga sanningen. Livet är inte glass och bananer, det är inte en fin facebook status om hur lycklig man är. 

Jag behöver en nystart. Något nytt att bita i, katedral har blivit för mycket. När jag valde katedral utan att ens gå på öppet hus borde jag ställt mig frågan, varför väljer jag dethär? Och inte självklarheten som kom upp i huvet just då som löd "varför skulle inte jag gå på samma skola som exakt alla andra i mitt kontaktnät, varför skulle inte jag gå på skolan alla pratade så gott om, det som kändes så stort och nytt?" Joo, för att jag inte är som alla andra. Lektionerna är tysta, lugna, bra "föreläsningar", bra elever, MEN totalt ointressanta. Jag är där fysiskt men inte psykiskt, och då har man problem. Jag hade kanske lite förutfattade meningar om mitt val. Alla hade pratat så gott om katedral och illa om TBS. Där av valde jag Katedral istället, det borde jag inte ha gjort.. Att ta beslutet jag nu tagit efter 3 terminers tänkande var lite väl våghalsit... Med tanke på att jag kan få ångest genom att bara välja mellan Apelsin och Äpple juice på mornarna. Men jag tror att dethär kan vara bra för mig, en nystart på allt. Jag behöver det. Mitt liv har äntligen börjat klara upp sig så varför ska jag inte låta den sista stora delen av mitt nuvarande liv klaras upp också? Jag ska vara så duktig, så bra, jag ska göra allt man borde. Jag ska göra dethär för mig själv och förhoppningsvis vara nöjd och lycklig. Innan jag började gymnasiet trodde jag på mig själv, jag visste att jag en dag skulle bli nånting, nånting stort. Jag visste att jag en dag skulle se på mig själv och den jag är och vara stolt. På gymnasiet förändrades allt detdär, jag kände mig helt plötssligt dålig, värdelös och olycklig. Lärarna tror inte på mig, känns inte som nån gör det. Därför ska jag börja om på denhär fronten. För att hitta min inre styrka som nu mer sover om dagarna. Klart man inte lär sig något om dagarna om man inte tror på att man kan. 

Så. Jävla. Slut. Som. Människa.

Ska vara helt ärlig och öppen, precis som allt annat i denna livs blogg. I ettan var allting kämpigt, skolan var med andra ord det sista jag kunde tänka på. Allt annat flög runt i huvudet. Jag var ständigt ledsen och hade stora sömnsvåigheter. När jag väl somnat om natten så vakna jag bara. Jag var så jäkla tankespridd. All kaos i klassen och socialt gjorde inte saken bättre. Allt som inte fick hända, hände kan man säga. Jag försov mig ofta och orkade helt enkelt inte med skolan mer än hälften. Jag blev sjuk stup i kvarten, antagligen pga min dåliga sömn och livsrytm. Italienskan fick ta skiten. Allt lät som kinesiska i mina öron. Det var helt jäkla omöjligt att lära sig allting, speciellt samtidigt som man tänkte på alla andra 1010 saker hjärnan ville tänka på. Det slutade med att jag fick ett F, vilket jag faktiskt tycker är förståeligt. Visst min kompis i samma grupp fick också F på precis ALLA prov men lyckades ändå få till ett E av någon konstig anledning. Sen samhällsknskapen. Det var som om min lärare hade ögon i nacken som endast såg allt dåligt jag gjorde. Hon såg bara när jag kollade klockan på mobilen osv. Sen åkte jag med släkten till Mexico och det gjorde inte saken bättre. Hon började bli riktigt otrevlig mot mig. Hon såg/ser mig aldrig när jag räcker upp handen och hon låtsas som hon inte hör om jag säger något, och hon pratar inte med mig över huud taget om det inte är nödfall typ... Hur som helst fick jag inte ett enda F på någon kriterie förutom en sak jag missade men hon sa att jag endast kunde vara aktiv på lektionen för att väga upp det. Jag försökte men när man får hennes respons tillbaka och bara blir nonchalerad så blir man trött! Klart som fasen man inte vill va överdrivet trevlig, ta kontakt eller försöka visa henne att man kan då? Utan att få en enda tillsägelse eller F varning, så visade det sig att jag fick ett F i slutbetyg av henne med? Jag pratade med henne direkt när jag kom tillbaka till skolan och hon hade inte alls mycket att säga, men efter någon sekunds pratstund gav hon mig faktiskt en vänlig blink och sa att hon skulle ändra det till ett E efter ett tag i tvåan. Hoppas verkligen att hon gör det, för hallå! SAMHÄLLSKUnSKAP ÄR INTE SVÅRT! Men om de nu kan vara så att en sak jag missade gör så att jag kan få ett F i slutbetyg, trots att jag faktiskt fått bla C på andra saker i ämnet. Medans endast en massa F på exakt allting i Italienska kan ge ett E? VAD FAN ÄR DÅ FELET I VÅRT SVENSKA SKOLSYSTEM?! Eller är det bara katedralskolan det är fel på?! Nu sa min mentor lite spontant på utvecklingssamtalet att jag inte får "ta studenten" pga italienskan. OCH SEDAN NÄR BLEV ITALIENSKA VIKTIGARE ÄN SAMHÄLLSKUNSKAP? Och det är inget skolan tyckte var viktigt att informera om? Självklart kom det som en chock för mig, men det kanske går att odna som tur är.. Men fasen så tom jag känner mig just nu, tårarna har runnit i omgångar och allting känns endast hopplöst. Jag känner mig lurad av mänskligheten av alla orättvisor och hur kunskap inte alls betyder allt. Allting känns hopplöst. Jag ville för första gången bara ge upp, totalt. Tack och hej typ. Men det ska jag inte. För jag ska kämpa.

 

TAGGAD TILL MAX! Helt plötsligt visste jag precis vad jag vill bli, vad jag vill göra i framtiden och vad jag kommer att göra! Visst jag har alltid i hela mitt liv varit inne på sådana spår, men har alltid runt omkring mig lärt mig att det inte är någonting att satsa på. Men om man heter Isabella Forsman och om jag känner mig tillräckligt väl så kommer ingenting stoppa mig. Tack Fredrika för att du idag på fem minuter lyckades inspirera mig och öppna mina ögon. Jag går ju Eknonomi Juridik nu på gymnasiet, visst jag har lätt för matte och har alltid blivit fachinerad av duktiga affärskvinnor och själv haft det som mål. Men det är inte jag till 100%, jag är inte sån innerst inne och det har jag äntligen vågat erkänna för migsjälv. Jag ska satsa. Efter gymnasiet ska jag spara ihop pengar, dra på den svindyra intensivkursen i Stockholm och gå stylist. Under tiden kommer jag fortsätta här med precis det jag vill. Jag ÄLSKAR att laborera med smink, kläder, hår och framförallt få människor att känna sig vackra. Någon mer som också inspirerar mig till detta är "Jenny H i GossipGirl" faktiskt. Jag tänker själv laborera med kläder och skapa saker med mina egna händer för en mer speciell och unik stil. Jag har nu styrka nog att våga säga att man har ett liv, varför låta andra avundsjuka stimmfiskare haterz trycka ner ens drömmar? Tack Fredrika säger jag bara.

 

 

Fråga: Stämmer det att du blev mobbad som liten? 

Jaa, jag låter väl som största offret nu men det kan man verkligen säga att jag blev och det var en hemskt jobbig tid i mitt liv. Under några år fram och tillbaka men mest i femman och det är en tid jag egentligen gömt undan långt långt inom mig och när jag tänker efter ytligt på den tiden så känns det egentligen som att det inte var jag. Jag har i hela mitt liv haft svårt för detdär första intrycket, att passa in i mängden osv. Men när jag tänker tillbaka på tiden som var som värst är det nästan så man tänker själv, "hur fan såg jag ut, inte konstigt att jag blev mobbad". Självklart hade jag riktiga bästa vänner då med och det är även dem som idag är mina absolut närmsta vänner, dem som varit med mig från ruta ett i mitt liv. Dem som vet exakt allt om mig och min historia.

 

Först gick jag på vittra privat skola i 6års där jag egentligen inte alls passade in, jag var för snäll på något sätt. Jag skulle alltid försvara de svaga vilket i slutendan satte mig i skiten, men det kan jag vara riktigt stolt för såhär i efterhand. De var ett tjejgäng som lekte mean girls och hade olika färg dagar, torsdag var lila dagen och hade man inte lila då så fick man skäll. Men hah nog med det sjuka. Jag bytte skola, kom till hjulsbro. Älskade hjulsbro, men i femman skedde något jävligt snett! Jag fick för mig att göra något slags uppror mot det perfekta, drog till norrland och klippte av mig håret. Saker blev värre och värre och jag förstörde migsjälv mer och mer. Jag blev längre och längre och kroppen hann väl på ett sätt inte med såattsäga. Så ni kan tänka er en korthårig page med omväxlande hårfärger, lång benrangels flicka som var riktigt osäker i sigsjälv. Det var några lite äldre tjejer på skolan som bestämde sig för att "trycka ner mig" och började sätta lappar på mina jackor där det ex stod, "i'm a bitch, hit me" de hånade mig varje gång jag mötte dem, de ryckte tillochmed i mig en gång på skolgården och brottade ner mig i snadlådan och kastade och mylade mig med päron. Skrek saker till mig och gud vet vad.

 

Såhär i efterhand förstår jag verkligen inte hur jag orkade med allt. Men antar att det var för mina fina vänner som ändå fanns där. Idag är dessa "mobbare" inte alls några mobbare i mina ögon vilket man kan förstå eftersom man växer upp. Men det har ändå satt sina spår i mig på flera sätt. Jag klarar verkligen inte av folk som går på "svaga" människor och har bara en sak att säga till folk som blir utsatta för sådanna omogna och meningslösa saker. FORTSÄTT! Är det någonting jag lärt mig så är det, "det blir bättre" Vad fasen gör något år eller två av skit när man har minst 60 till framför sig med alla möjligheter?! Mobbning finns överallt och det är fan i mig bara att skaka av sig! Att ge upp är att misslyckas. Och man ska aldrig aldrig aldrig ge upp, framförallt aldrig svika sigjälv. Livet är det enda vi har så gör det bästa av situationen! DET BLIR BÄTTRE!