Hmm... inte skrivit något utvikande inlägg på ett tag så, vilken tid och dag kan passa bättre för offentlig förudmjukelse än när man sitter på sitt flickrum, känner sig helful, oduglig, misslyckad, what ever. Som förhoppningsvis flera klimakterie tonårings flickor känner just nu när "hormonerna spökar" som mamma brukar säga ibland. Jaa, till att börja med har jag tänkt plugga heeela dagen, för att fortsätta med mitt "nyttiga, duktiga, perfekta skol elev" liv. Eller, aa fortsätta var ett riktigt dåligt ordval eftersom jag aldrig riktigt heller börjat... Men hur som helst har jag en Italienska dialog att skriva med min käre vän Anton, en riktigt bra dialog ska det vara också eftersom imprencip hela mitt betyg i Italienska står på spel. Sen har vi en Svenska tal på 5 minuter om min "lyckade" framtid att föra fram imorgon inför halva klassen, och tjaaa, då vill man ju gärna inte göra bort sig lixom? Men jag orkade inte med det heller och kommer antagligen att improvisiera imorgon när det väl är dags och säga någonting jätte klychigt som "jag kommer vara riktigt framgångsrik, rik och bo pi en takvåning på manhatan". Men så får det väl vara nu eftersom klockan tickar på och jag just nu måste prioritera sömnen och dra ner på stressandet osv osv så att jag inte ännu en gång "går in i väggen" dö förkyld. Men sen, även som lite grädde på moset, så har vi eeeengelska prov. Yeeeeyyy! Top of the day. Som om inte pressen redan var nog hög med viktiga saker att tänka på imorgon. Nej nej, vi öser på barre aa gör det kära skolverket. Varför inte höja alla betygs kriterier lite när ni ändå är i farten så att folk får ännu sämre resultat. *klappar händerna*. Haha, jaa just nu kan jag fan inte göra annat än att garva åt mig själv och allt omkring mig. Sen har jag fortfarande inte (efter drygt två terminer) kommit "in" i klassen ännu. HAHA, ännu roligare. Misslyckad misslyckad misslyckad, aa. Även fast alla verkar skit schyssta och sköna och så. Men det är väl så det blir när alla redan "känner varandra" och man kommer där näst intill ensam från en halvt misslyckad ensam utstött skola som inget hört om tidigare. Då får man helt enkelt leva med det och hoppas på att livet blir bättre med tiden. Nu när jag bara kastat mig ur en massa saker här på bloggen och näst intill blottat alla mina tankar för kvällen hoppas jag att ni tar det med en nypa salt. Man skulle kunna tro att jag är super deprimerad och självmordsbenägen nu efter allt detta, men NAE! Jag är ändå på många sätt lyckligare än jag någonsin varit. Jag menar, om ni vet hur jag såg ut och hur mobbad jag var som liten så förstår ni. Skönt att jag på något sätt redan bevisat för mig själv, att det blir bättre!