Fråga: Stämmer det att du blev mobbad som liten? 

Jaa, jag låter väl som största offret nu men det kan man verkligen säga att jag blev och det var en hemskt jobbig tid i mitt liv. Under några år fram och tillbaka men mest i femman och det är en tid jag egentligen gömt undan långt långt inom mig och när jag tänker efter ytligt på den tiden så känns det egentligen som att det inte var jag. Jag har i hela mitt liv haft svårt för detdär första intrycket, att passa in i mängden osv. Men när jag tänker tillbaka på tiden som var som värst är det nästan så man tänker själv, "hur fan såg jag ut, inte konstigt att jag blev mobbad". Självklart hade jag riktiga bästa vänner då med och det är även dem som idag är mina absolut närmsta vänner, dem som varit med mig från ruta ett i mitt liv. Dem som vet exakt allt om mig och min historia.

 

Först gick jag på vittra privat skola i 6års där jag egentligen inte alls passade in, jag var för snäll på något sätt. Jag skulle alltid försvara de svaga vilket i slutendan satte mig i skiten, men det kan jag vara riktigt stolt för såhär i efterhand. De var ett tjejgäng som lekte mean girls och hade olika färg dagar, torsdag var lila dagen och hade man inte lila då så fick man skäll. Men hah nog med det sjuka. Jag bytte skola, kom till hjulsbro. Älskade hjulsbro, men i femman skedde något jävligt snett! Jag fick för mig att göra något slags uppror mot det perfekta, drog till norrland och klippte av mig håret. Saker blev värre och värre och jag förstörde migsjälv mer och mer. Jag blev längre och längre och kroppen hann väl på ett sätt inte med såattsäga. Så ni kan tänka er en korthårig page med omväxlande hårfärger, lång benrangels flicka som var riktigt osäker i sigsjälv. Det var några lite äldre tjejer på skolan som bestämde sig för att "trycka ner mig" och började sätta lappar på mina jackor där det ex stod, "i'm a bitch, hit me" de hånade mig varje gång jag mötte dem, de ryckte tillochmed i mig en gång på skolgården och brottade ner mig i snadlådan och kastade och mylade mig med päron. Skrek saker till mig och gud vet vad.

 

Såhär i efterhand förstår jag verkligen inte hur jag orkade med allt. Men antar att det var för mina fina vänner som ändå fanns där. Idag är dessa "mobbare" inte alls några mobbare i mina ögon vilket man kan förstå eftersom man växer upp. Men det har ändå satt sina spår i mig på flera sätt. Jag klarar verkligen inte av folk som går på "svaga" människor och har bara en sak att säga till folk som blir utsatta för sådanna omogna och meningslösa saker. FORTSÄTT! Är det någonting jag lärt mig så är det, "det blir bättre" Vad fasen gör något år eller två av skit när man har minst 60 till framför sig med alla möjligheter?! Mobbning finns överallt och det är fan i mig bara att skaka av sig! Att ge upp är att misslyckas. Och man ska aldrig aldrig aldrig ge upp, framförallt aldrig svika sigjälv. Livet är det enda vi har så gör det bästa av situationen! DET BLIR BÄTTRE!