Okay mannar, tjenixen! Livet är lite väl tufft just nu, trodde aldrig jag skulle börja blotta ut livet såhär mycket på bloggen men jag har alltid levt med tanken att folk pratar om en bakom ens rygg om saker de tror är känsligt för en, saker de tror är hemligt. Så om man pratar om allt öppet istället har ingen nånting att prata om, sen blir det så mycket lättare för allmänheten om alla bara skulle börja vara öppna och visa förståelse för varandra. Hur som helst, nu är jag så jäkla cp trött så det går inte. Aldrig i hela mitt liv har jag visat min illska men idag gick det bara inte. I flera år har jag varit den mogna, den som bara tar och tar och tar och tar, kanske blir lite ledsen and thats it. Mamma har kunnat stå och skrikit i evigheter om nåt skit och kallat en allt möjligt men aldrig har jag ens orkat höja rösten. Jag får bara mer och mer idiotiska sms av mamma men de senaste dagarna har toppat ALLT, så jag snörade på mig skorna och sprang som aldrig förr en trip i spåret.

Som ni kanske vet har jag tidigare valt att ta avstånd från min mamma då jag inte orkar med hennes dåliga energi och endast gör en dåligt, så istället för att behöva klistra på ett leende valde jag att slita av mig det och ta avstånd. Hon har som ni vet aldrig brytt sig om nånting och låtit andra ta hand om mig, låtit mig bo hos Anton för att hon själv inte kan ta nåt ansvar.Det roliga i det hela är att det ALLTID börjar med en kille, och som ni även kanske vet har hennes förra val av kille kanske inte varit det bästa, jag protisterade i ett halvår och försökte få henne att förstå att jag och liam finns! Man kan inte bara skita i allt och speciellt inte när man har barn. Jag var 15,16 år och fick även då en dag nog och drog tills hon hade en bruten arm och låg inne på rummet och tjöt i dagar medans jag var kvar i verkligheten. Nu har hon träffat "the perfect one" och hela världen och verkligheten försvinner som vanligt. De köpte eller jaa byggde ett hus som är två sovrum för litet och redan då för ett år sen började gliringarna om att jag var VUXEN och skulle klara mig själv och flytta hemifrån, och NEJ JAG VAR INTE VUXEN. Man är inte vuxen när man är 17 jävla år! Man har precis börjat gymnasiet. Jag bor hos Anton för hemma har de ju ändå ingen plats för varken mig eller alla andra barn. Men det är ingen hållbar lösning, man kan inte bara skita i allt och förlita sig på andra, vara nån slags parasit. Jag har försökt förklara för mamma att hon inte kan slänga ut sin dotter, till att börja med är det inte lagligt och för det andra så vart skulle jag vara utan Anton? På gatan? Hon och pappa har upprepade gånger tillomed sagt att jag inte behöver gymnasiet, att jag ska hoppa av, och det är jag tillomed smart nog att förstå själv att det inte är så jävla smart. Hon menar alltså på fullaste allvar att jag ska behöva hoppa av gymnasiet, skaffa ett heltidsjobb, vilket jag inte ens kan utan gymnasiekompitens. Och även om mitt jobb nu betalar tillräckligt för att jag skulle ha råd med en lägenhet så kan jag inte ens stå på nån lägenhet, för man måste tjäna 3ggr så mycket som hyran, minst. Och inte ens det kan hon göra, stå på en lägenhet. Sen kan jag inte ens få ett rum i deras hus för om jag ska "flytta" till "deras" hus så får jag och hans dotter dela på ett allrum på övervåningen LYCKAT! Sen får jag alltid frågan av andra, "hur tänker hon egentligen" "sådär kan man ju inte göra" och bla bla bla, och vet ni? Jag vet inte. Och jag har ingen lösning på det heller, jag lever bara dag för dag.